badskummen

Väskan är packad och disken är undanröjd. Nu väntar jag på att den sniglande klockan ska bli sex så jag får gå ut till taxin som ska ta mig till kallax och sedan ett plan vidare hem. 20.55 får jag kasta mig i en vam famn, och i natt slipper jag sova ensam.

Jag har blivit en sån som jag alltid sett ner på. En sån som ligger och stirrar i taket, oförmögen att göra någonting och utan varesig ork eller lust att ta tag i sitt eget liv. Den mörka, hånleende ångesten kryper runt i min kropp och förgiftar min själ och hjälplösheten kväver mig. Det är inte synd om mig, nej. Men jag behöver en spak i röven och någonting som kan fylla min vardag med lite glädje och engagemang och en anledning till varför jag ska vara kvar här i Staden som jag älskar och hatar.