badskummen

Jag skriver inte så ofta och när jag gör det är det oftast för att få ut någonting som gnager inom mig. Men idag är jag inte arg, ledsen, fylld av tvivel eller vemod. Idag är allting bra.

Jag får somna varje natt i den famn där jag hör hemma, jag har fått fantastiska julklappar, kramats med den brokiga skaran jag kallar för min familj. Jag har fått känna mig älskad och uppskattad av mina arbetskamrater och skrattat med mina vänner.
Idag ska jag träffa min älskade Emelie, prata och skratta och titta på hennes lilla mage som förhoppningsvis har vuxit ännu mer sen vi sågs sist.
I morgon firar jag in det nya året tillsammans med min älskade hos min fantastiska syster.

Winnerbäck mitt i natten och en sista tvätt i år är avklarad.
Förra veckan hade jag panik inför julsittningsplanerande, ekonomiplugg och det faktum att jag utöver detta även ska hinna packa och städa inför hemresan på lördag.
I måndags bestämde jag mig för att hinna njuta av den sista veckan innan jag går på jullov, hinna dricka kaffe med mina stjärnor, prata om livet i en soffa någonstans och släppa stressen. Och ändå har jag hunnit med det jag borde.

På lördag skriver vi tenta innan vi styr bilen mot sydligare håll. Cicci som chaufför, och jag som underhållare.
Hemma ska jag njuta av livet, jobba tillsammans med mina fantastiska arbetskamrater, kramas med mina underbara och somna och vakna upp i den famn där jag känner mig allra tryggast.

Julen är kälekens tid sägs det, och även fast jag inte kommer fira så mycket jul kommer det finnas kärlek i massor.

Dessutom har systeryster lovat att jag får äta hur mycket julgodis jag vill och det är ju inte fyskam.

Jag har alltid varit bättre att uttrycka mig i text än i tal. Speciellt nä det kommer till känslor. Någon gång sa jag till en person: " När jag ska förklara känslor blir jag som en elefant i en porslinsaffär" och han kunde inte gör annat än att hålla med. Men jag ska i allafall försöka...

För snar tio månader sedan fick jag besök av en person. Ett besök som ställde mitt liv på ända och som fick mig att ta en annan riktning än den väg jag börjat svänga in på. Utan att någon av oss riktigt förstod hur det hände stod han plötsligt en dag i skolans foaje med sitt vackra leende och fick mitt hjärta, precis som flera år tidigare att slå ett par extra slag. En misslyckad kindpuss resulterade i att våra läppar, för en mikrosekund möttes. Sedan gick vi iväg hand i hand, han med sin väska slängd över axeln, och jag med ett fånigt, generat leende som spred sig i hela ansiktet.
Sedan den dagen vet jag exakt vart mitt hjärta hör hemma och vems famn jag vill vakna upp i varje morgon. Tyvärr finns det ett fysiskt avstånd, ett avstånd på 90 mil som hindrar mig frn att spendera all den tid jag skulle vilja med honom, och att inte få ses så ofta som man önskar är väldig påfrestande. Flera gånger har jag funderat på om det inte är bättre att ge upp, för enkelhetens skull, men i samma stund som tanken når mig avfärdar jag den. Varför ska jag kasta bort det vackraste jag har? På vilket sätt skulle mitt liv bli lättare av att välja bort en av de saker som betyder mest, och som håller mig flytande? Jag delar det vackraste som finns med denna människa. Kärlek. Och för första gången förstår jag hur kärlek kan dirva en människa till totalt vansinne och vad det innebär att bära skräcken att mista den man älskar. Svartsjuka.
För en gångs skull är jag inte rädd för framtiden. För första gången i ett förhållande känner jag mig helt trygg med mig själv, och känner ingen oro över att jag inte vet vad som kommer hända. För jag vet att vi kommer att klara detta så länge vi är beredda att kämpa.
Vissa dagar kan jag undra hur han står ut. Varför han stannar kvar. Jag är i perioder väldigt grinig och bitter, och blir med detta även väldigt elak. Jag retar mig på småsaker och hittar fel som inte finns. Jag är lynnig, barnslig och omogen och ställer till med scener helt i onödan. Ändå stannar han kvar. Och när jag frågar hur han står ut svarar han bara: "För att jag älskar dig precis som du är". Jag älskar honom för att han är just han och för hans fantastiska tålamod så varför kan jag inte bara, på samma sätt som han gör bara acceptera att saker är som dom är, och sluta haka upp mig på småsaker? Jag antar att det är en del av den jag är, men jag gillar inte den delen.
Han är det vackraste jag vet, och jag vill göra honom lycklig.

Kollade igenom min gamla blogg och hittade ett inlägg jag skrev för lite mer än två år sedan när jag nyligen avslutat min praktik på en eventbyrå och precis hittat min utbildning.

Plugga

Jag har funderat lite över det där med mitt pluggande och kommit fram till att jag skule kunna starta en egen upplevelesproduktionslinje
En 180 poängs utbilding skulle ha följande upplägg: