badskummen

Kurerar med te, planerar att somna tidigt i kväll och hoppas på att vakna upp med en fungerande hals i morgon.


Snällasnällasnällasnällasnälla

Så löd ett facebook meddelande jag fick från finaste storasyster för några dagar sen. Jag längtar också tills dess. 17 dagar till och sen är jag hemma igen. Hos familjen, hos vännerna och hos min kärlek, i staden som jag hatar men älskar så hjärtat nästan spricker. 3 examinationsuppgifter, 2 litteraturstudier, ett gäng PM ska skrivas klart och lämnas in och en lägenhet som ska packas ihop skall avklaras först, men när det finns någonting att se framemot går allt så mycket lättare. 17 dagar känns som en evighet, men jag vet att tiden rusar fram.

Polen var fantastiskt, och redovisningen för Stena Line gick bra. Det hela slutade med att vi var hus- och barnvakt hos marknadschefen en stund innan vi klev på båten. En allinclusive middag och drinkar som kostade 50 kronor styck resulterade i en ganska bastant fylla, och en sen natt. En och en halv timme senare blev vi väckta av båtpersonalen som utövade riktiga nazimetoer när dom kom och skrek för fulla muggar att nu jävlar ska vi ut ur hytten. Vi åt lyxfrukost på Sheraton i Sopot innan vi besökte den vackraste strand jag sett. Det var förvisso för kallt för bikinisolande eller bad, men alldeles perfekt för att kunna ta av sig skorna och känna sanden mellan tårna. Några av oss åt lunch vid vattnet innan vi tog en taxi till Gdánsk och jag föll handlöst. Budapest var vackert, men ingenting gick upp mot denna gamla hansastad. Fantastiska byggnader, mysiga smågator och en magnifik syn av floden som gick rakt igenom staden. 12 timmar var alldelels för kort tid, så jag planerar en återresa om inte allt för länge.
Båtresan hem gick i betydligt lugnare tempo där alla sov innan klockan elva på kvällen, och vaknade lite mer som människor i lagom tid för fukost innan vi klev av båten vid halv åtta. Förmiddagen spenderades i en park i ett soligt Karlskrona och på eftermiddagen hängde i på arlanda i nästan fem timmar innan nästa plan tog oss hem till norrland. Några läste böcker eller sov, medan jag hängde en stund med min karl, som tog sig ut till flygplatsen för att hinna krama lite på sin trötta och en aning sönderbrända flickvän.

Pengarna är så gott som slut, och min kost består åter igen till stor del av linssoppa, snabbmakaroner eller havregrynsgröt men för min del spelar det ingen större roll. Kilona har rasat och kroppen börjar sätta sig en aning på tvären, men jag väljer att skylla det på kranvattnet som smakar alger och härdar ut. Två veckor är ingen big deal, sen lovar jag att återgå till det normala igen. Min största oro är hur jag gör när kaffet tar slut.

Nu väntar en lång dusch och sen kommer jag förmodligen däcka i soffan.