badskummen

Jag vill vara glad, omtänksam och trevlig. Vara den folk känner att dom kan prata med och som tillför glädje. Inte som nu. Egotrippad, synisk och bitter. Jag känner det själv och jag hatar att jag är så. Att jag förpestar andras liv med mina problem men att de sen känner att jag inte lyssnar på dom. Att jag kväver glädjen. Alla har sina dagar sägs det, men mina dagar har pågått alldeles för länge. Jag vill inte vara sån. Vill vara den riktiga jag. Som är allt det där jag skrev tidigare. Jag kämpar hela tiden för att reda ut mina tankar och min hjärna för ett kaosartat krig mot sig själv, men sen när det kommer till att  fatta besluten och genomföra dem faller allting och jag backar undan och får börja om på ruta ett.

Jag pratade med en vän idag om detta och jag är verkligen jätte ledsen över att folk ska behöva stå ut med allt skit som kommer ur mig, som tvingas lyssna på mitt ältande och som råkar ut för den självcentrerade Emelie som är i dagsläget. Jag försöker verkligen. Tro inget annat, jag vill inte vara den som tycker synd om sig själv, och som vältrar sig i problemen utan att göra någonting åt dem.

Jag försöker, och jobbar på det. Men jag behöver hjälp.

Jag har inte velat släppa ut det, desperat försökt att hålla tillbaka genom att ta på mig för många projekt och genom att älta mina problem för de stackarna som finns i min närhet. Men prcis som en damm som står blockerad för länge eller en ballong som fylls med för mycket luft brister det tillslut. Idag var den dagen. Jag orkar inte hålla tillbaka längre, orkade inte svälja ner allt igen. Så jag grät. Direkt från hjärtat. Grät för att jag inte har mina närmaste här,  grät av saknad och för att, hur mycket jag än tycker om männsikorna här uppe så har jag inte hittat någon än som förstår mig till fullo. Någon som ser vad som finns under allt kaos, någon som förstår varför jag gör som jag gör och vet vilken den riktiga Emelie är.

Jag behöver min själasyster Emelie, min kaosingLotta, min livsmentor Sylle, mina finaste Elin och Carro, min undarbara Maria, min ovärderliga Syster och min makalösa Mamma. Jag behöver dom som känner den vanliga Emelie, inte PiteEmelie.

Hur mycket jag än försöker vara mig själv, den glada, positiva och omtänksamma människa som finns innerst inne kan jag inte släppa fram den. Jag kämpar verkligen men den riktiga Emelie vill inte riktigt komma fram.
Istället är jag bitter gnällig och trött.

Det är sjukt deprimerande att inse att solen är påväg ner när man går och äter lunch.




Bjuder på en sommarbild istället. Norge, Kragerø.

Skolarbeten att göra och en lägenhet att städa. Men vem har tid med sånt när man kan lyssna på idolEriks äckligt underbara röst i ett par timmar istället?

Jag är kär på riktigt!

Jag är en bitterfitta. Jag vet.
Senste tiden har mycket tid gått åt till att klaga över saker som ingen annan än jag själv kan ändra på. Jag har satt mig själv i en (eller kanske flera) sits som bara jag kan ta mig ur. Frågan är varför jag inte gör det?

Vissa kallar mig självplågare, andra kallar mig för dum. jag sklle nog påstå att jag är naiv. Jag vill tro och se det bra i allt och alla, men det blir så fel många gånger och även fast jag lovar mig själv att inte göra om samma dumhet igen så dröjer det inte länge innan jag trillar dit på nytt. Jag vill ta mig ur den onda cirkeln och göra någonting åt min situation. Jag kan ligga en halv natt och planera hur jag ska göra men morgonen eftet har alla bra tankar och planer försvunnit och jag är tillbaka i samma mönster.

Nu har jag en plan för hur jag ska börja reda upp i träsket som jag kallar för mitt liv. Bestämt mig för hur jag måste göra för att varken jag eller någon annan ska ta skada av mina handlingar, hur jag ska försöka ställa saker till rätta och trassla ut nystanet i min hjärna.
Jag behöver bara någon som sparkar lite på mig, men det tror jag att bästisgänget och Ensammalesbiskflickan kommer se till.

Folk hävdar att jag inte har rutiner. Det är FEL!
Jag går upp åt helvete för sent, äter när jag är hungrig/orkar laga mat, pluggar när jag känner för det eller när det är panik, sover när jag kan, eller inte orkar vara vaken längre eller bara känner för det, går i skolan när vi har föreläsningar, kollar på tv hos carro eller cicci minst tre dagar i veckan och hänger på facebook ungefär dygnet runt. Det borde väl också räknas som rutiner eftersom det är någonting som upprepas typ varje dag?

Nu har jag två böcker att läsa igenom till vårat bokseminarium imorgon förmiddag, en hög med disk som jag har lovat mig själv att ta tag i alldeles för länge, ett hår som behövs tvättas och en säng att bädda (jag har fortfarande efter 20 år inte kommit på vad jag gör för att min säng ska se ut som ett inferno varje morgon, men alla har vi våra talanger).

Och klockan är 01.48.
God Natt

Jag skippade vampyrerna igår, gjorde mig själv till människa och gick över till madame Cecilia för vindrickande och en planerad fest hos våran käre exphösare. En plan som dock kom av sig för våran del. Istället fick vi sällskap av Carolaconrad, en väldigt överförfriskad Samira, en Sanna och ett par andra suddig ansikten.
Klockan tre kände jag att det var dags att knalla hem och sova, vilket förvånade sällskapet kan jag säga. Efter nyckelletande, bafotaspringande i snö över hela ankars, en spräckt mobildisplay och ett hem som ser värre ut än vanligt somnade jag.

Mådde ungefär som jag förtjänade i morse, låg med täcke över huvudet tills cicci ringde och tvingade mig med till Ankaret där det blev återträff med majoriteten av gårdagens sällskap. Slutade i dansbandskamp och tv-tittande hos fröken Caloine innan jag och Sanna avslutade kvällen med nattlig prommenad och studerande av fotspår.

Nu har jag ett avsnitt Vampire diries och en säng som väntar.

Om det är någonting man lär sig när man bor ensam (förutom att det suger att diska och at äta ensam är typ det mest deprimerande som finns) så är det att tycka synd om sig själv och gotta ner sig i sin egen misär.

På något mirakulöst sätt lyckades jag trolla bort disken i köket. Sen lagade jag mat. Nu är det lika mycket jävla disk igen. Fan.

Den här veckan har bestått av de mest ynkliga och patetiska försök till att plugga jag varit med om. Om man ens kan kalla det att försöka plugga när man gömmer böckerna så fort man ser dom och fortfarande inte skickat in en rapport. Istälet har jag terapiat mig själv med att läsa "Long hard road out of hell", självklart lyssna på Manson, tänka så lite som möjligt och plöjt mig igenom ett par avsnitt av "Vampire Diaries", vilket gjort att jag blivit nästan lika kär i vampyrer som damen som bor snett över området.
Egentligen borde jag laga mat, diska, duscha och städa, men vem kan göra sånt när det finns ett osett avsnitt av  vampyrer på datorn?

Jag hade bestämt mig att inte komma hem så sent från Carro efter bingolotto och bakande. Det gick bra.
Sen hade jag bestämt att skriva klart mailen till tidningarna. Det gick mindre bra.
Att sonma i skaplig tid var också en tanke, men den gick åt helvete.

Summasumarum är att jag vaknade alldeles för sent, har för mycket att göra idag och måste upp till skolan och lämna tillbaka nyckler. Helst typ NU.

Nu har jag fått min dos av systeryster så jag klarar mig till Jul i allafall. Vi har pratat och skrattat tills vi gråter, handlat mat, ätit räkor och druckit vin, kollat på mammas pojkar och varit lite kära i idolErik.
Hejdåandet idag var inte alls lika jobbigt som det för tre månader sen. Men nu kommer jag hem om lite mer än en månad och förhoppningsvis kan jag trippa upp till Luleå på måndag för att hinna träffa henne en sista gång innan hon och hennes karl far ner till fjollträsk igen.

Jag är på rätt sida av livet igen och kan klara allt.

I norrland är dagarna korta och nätterna långa. I mitt hem är det tvärt om. Jag sover när jag borde vara vaken och produktiv och är vaken när jag borde sova för att orka med livet. Imorgon är det skola, vilket innebär rutiner. I mitt fall vara vaken för länge och gå upp när jag fortfarande borde sova för att orka med. Rutiner är alltid rutiner och sömnproblem är en annan sak.

Imorgon när jag kommer hem ska jag diska det sista och sen vänta tills jag får krama på min fina Linn som kommer på kvällen. Troligtvis kommer vi gråta störtfloder båda två, men det är bara fint. Det är av kärlek.
På fredag är det bestämt att vi äter reker och dricker massa vin och kanske dansar loss på Kalles om vi orkar.



Nåns farsa sa att allting handlar om, att man verkligen bestämmer sig en enda gång

Jag försöker skriva en rapport som skulle ha varit inne igår, men min hjärna är någon annan stans. Jag tittar på dokumentet jag har uppe, ser bokstäverna jag har skivit men kan inte få ihop dom till ord. Kan inte fortsätta.
Min hjärna vill inte. Den vill tänka på annat. Annat som jag inte vill tänka på. På tider och platser som varit. På saker som aldrig blev och aldrig kommer att bli. På känslor jag känt och tankar jag känt. Känslor som jag inte vill känna igen och tankar som jag inte vill minnas. På fina saker som blivit så fula och på fula saker som kunde ha blivit så fina. På ord som borde ha blivit sagda och på ord som aldrig borde ha sagts. På saker som gjorts och på saker som inte har gjorts. På människor som jag velat att dom stannat, men som har gått. På människor som jag velat att de skulle gå, men som har stannat.


På saker som varken lämnar hjärna, hjärta eller själ ifred. På saker som inte ger mig ro.
På saker jag aldrig glömmer.

Hur faaaan kan man underkänna någon för att den inte har lämnat in PM på FRIVILLIGA lektioner? DUMTANTDUMTANTDUMTANT. Imorgon blir det tripp upp till skolan och prata med her Gädda för att reda ut vissa saker. Känner för att skriva ett mail till tant "jagharingenkollpånågonting" men jag känner att det skulle kunna sluta med en anmälan om olaga hot eller annat trevligt och så kul ska vi inte ha.

Nu ska jag panta burkar och köpa tonfisk för pengarna.

Mitt hem ser numera ut som ett hem och bingolotto suger.

Kvällen har spenderats tillsammans med samma trevliga tjejer som igår. Ikväll har vi matat varandra med glass, inspekterat tuttar, kramats i soffan och jag har blivit lite kär i Måns. Men bara lite. Typ i hans ögon. Och kanske någon låt. Men bara lite. Det hysteriska trånandet får Carro och Sanna fortfarande stå för, jag håller mig till mina badboy hunkar istället.

Om mindre än fyra dagar är min syster här och jag kan inte sluta tjata. SÅ mycket saknar jag henne. Vissa har nog sår i öronen och är jävligt trötta efter allt mitt ältande, men det får dom ta. Ingen har en lika bra syster som jag.

Samvetet övervann (för en gångs skull?) latheten, så nu är det storstädning på G.
Effektivitet när det kommer till städning är dock inte riktigt min grej, jag har mestadels av tiden facebookat eller läst bloggar. Men man får ta det för vad det är. Ska testa om det blir roligare i högklackat och moviestar smink någon gång, men först måste jag inhandla ett par hotpants. och en rullgardin.

 

You got the soul of the sun