badskummen

Jag har inte velat släppa ut det, desperat försökt att hålla tillbaka genom att ta på mig för många projekt och genom att älta mina problem för de stackarna som finns i min närhet. Men prcis som en damm som står blockerad för länge eller en ballong som fylls med för mycket luft brister det tillslut. Idag var den dagen. Jag orkar inte hålla tillbaka längre, orkade inte svälja ner allt igen. Så jag grät. Direkt från hjärtat. Grät för att jag inte har mina närmaste här,  grät av saknad och för att, hur mycket jag än tycker om männsikorna här uppe så har jag inte hittat någon än som förstår mig till fullo. Någon som ser vad som finns under allt kaos, någon som förstår varför jag gör som jag gör och vet vilken den riktiga Emelie är.

Jag behöver min själasyster Emelie, min kaosingLotta, min livsmentor Sylle, mina finaste Elin och Carro, min undarbara Maria, min ovärderliga Syster och min makalösa Mamma. Jag behöver dom som känner den vanliga Emelie, inte PiteEmelie.

Hur mycket jag än försöker vara mig själv, den glada, positiva och omtänksamma människa som finns innerst inne kan jag inte släppa fram den. Jag kämpar verkligen men den riktiga Emelie vill inte riktigt komma fram.
Istället är jag bitter gnällig och trött.