Att vara handikappad

Har varit bortrest i några dagar,  varit i Kiruna och Gällivare med studentrekryteringen. Pratar med förvirrade gymnasiemänniskor om framtiden, försökt värva dem att söka till Piteå. Kändes nästan lite falskt att stå och berätta om hur underbart det är att bo här, men det är ju sanning.
Bott på hotell, bastat, ätit helt okej mat. Helt Gratis.

Hann med att träffa Lena från Hassel under Kiruna vistelsen, hälsade på henne på jobbet, hängde i baren, snackade massa skit och drack lite öl. Mycket trevligt.

Under de här dagarna har tekniken varit emot mig. Först hade jag inget internet under Kiruna vistelsen så jag inte kunde komma åt min mail. När det löste sig i Gällivare kom nästa smäll, som ruckade lite på min livsgnista. Telefonjäveln fick för sig att konvertera till engelska och inte fatta att SIMkortet redan satt i, vilket innebar ett och ett halvt dygn utan telefon. Skönt säger vissa, men för mig innebar det totalpanik och mailskickande till klockan tre på natten för att försöka lösa den värsta paniken med samtal som skulle ringas dagen efter. Nu har jag en telefon, men inga nummer eftersom dom ligger på gamla telefonen och på minneskortet. Mitt liv är lite jobbigare än vad det borde, men har i allafall lyckats få tag i de, för dagen viktigaste numrena. Tacka gudarna för telefonlistor.

Nu ska jag klä på mig brutalt mycket kläder, vandra upp till skolan, printa biljetter, lämna dem på turistbyrån, sätta upp affischer, handla mat till kårmiddagen, lämna in mina fantastiska stövlar som gick sönder efter en och en halv vecka, åka upp till kåren och sen förbereda maten till i morgon.



Jag är född stressig och kräver mer, kan inte sitta ner och se hur saker blir



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0