badskummen

Det är nytt år, och Stockholmsvistelsen är snart över. På tisdag åker jag tillbaka till staden där ingenting är vanligt och där man inte ens kan säga att solen går upp och ner varje dag. Tillbaka till ett Ankars som kommer vara övertäckt av snö, till en lägenhet som kallas för ett akavarium och till försöken att uppbringa någon form av rutiner. Till paradisehotel tittande, skvaller, knytmiddagar, nattprommenader, kommunicerande tår och skvaller som livnär oss i en vecka till nästa katastrof händer. Det kommer att se ut som det alltid har gjort, men det kommer vara annorlunda. Jag kommer vara annorlunda. På ett bra sätt hoppas jag. En icke världshatande Emelie. En glad Emelie. En Emelie som orkar bry sig om andra människor.

Det så kallade lovet har varit ett kaos av känslostormar, ett humör som går upp och ner och väldigt mycket skratt och kramar. Trevliga utgångar, härliga kvällar och ett alldeles för tömt bankkonto. Jag har fått tillbaka lite gläje och styrka och nu hoppas jag på att jag klarar skolan, SMASK och UPAF galant och med mer gnista och glöd än vad jag visat den senaste tiden.

Och nu springer grannen och tjuvplingar på dörren. Kul kille.