Something beautiful
Jag kände motivationen, och pressen som skrek skriv! Nu! Gör det på en gång så slipper du sitta halva natten!
Skriv dendär förbannade inlämningen!
Och sen?
-Ja.
Jag sitter här med ett öppnat dokument, två rubriker. Det är allt. Inte ens en inledning har jag åstadkommit.
Känslorna vällde över mig, som en kalldusch. Den isande kalla tomheten frös mitt hjärta
och det tomma mörkret gröpte ur en del av min själ.
Jag insåg att jag kommer åka ner till ett Stockholm som inte kommer vara som jag väntat mig. Ett Stockholm i sorg.
Vi skulle ses.
Jag skulle kyssa din kind, du skulle kyssa min hand. Vi skulle prata om världen, om mörkret, ljuset och livet.
Nu får jag istället kyssa en ros som jag kan lägga på din kista och berätta allt om världen, livet, mörkret och ljuset
i ett brev som för alltid kommer förbli oöppnat. Du skulle visa mig Ekerö. Nu får jag se det, men utan dig.
Jag bävar inför dagen som är på torsdag. Dagen då jag måste se sanningen i vitögat. Då jag kommer tvingas förstå
att du är borta. När jag måste säga ett sista farväl och vila i frid.
Jag trodde att jag visste hur det kändes när ett hjärta brister. Jag hade ingen aning. Men nu vet jag.
VI var aldrig varandras, vi var aldrig VI. Vi var bara en illusion. Två trasiga själar som möttes, fann tröst och
trygghet hos varandra men som var för trasiga för att kunna förenas. Jag var inte den enda för dig och du var inte den
enda för mig. Men en stor del av mitt hjärta tillhör dig. Och du delade en stor del av dig själv med mig.
Jag hittade en rad, tagen ur en lång text jag skrivit om dig för en tid sedan.
"Efter att ha lärt känna honom vet jag inte om mitt hjärta nångonsin kommer bli helt igen"
Nu förstår jag innebörden av de orden.
Bland det sista jag sa till dig var "Christoffer, jag behöver dig". Och det gör jag. Jag vet ingen jag behöver mer än du i detta nu.
Det finns ingen jag hellre vill ringa och berätta hur ledsen jag är, hur mitt hjärta värker och hur stor tomheten är efter
att ha förlorat min bästa vän och mitt hjärtas riddare.
Skriv dendär förbannade inlämningen!
Och sen?
-Ja.
Jag sitter här med ett öppnat dokument, två rubriker. Det är allt. Inte ens en inledning har jag åstadkommit.
Känslorna vällde över mig, som en kalldusch. Den isande kalla tomheten frös mitt hjärta
och det tomma mörkret gröpte ur en del av min själ.
Jag insåg att jag kommer åka ner till ett Stockholm som inte kommer vara som jag väntat mig. Ett Stockholm i sorg.
Vi skulle ses.
Jag skulle kyssa din kind, du skulle kyssa min hand. Vi skulle prata om världen, om mörkret, ljuset och livet.
Nu får jag istället kyssa en ros som jag kan lägga på din kista och berätta allt om världen, livet, mörkret och ljuset
i ett brev som för alltid kommer förbli oöppnat. Du skulle visa mig Ekerö. Nu får jag se det, men utan dig.
Jag bävar inför dagen som är på torsdag. Dagen då jag måste se sanningen i vitögat. Då jag kommer tvingas förstå
att du är borta. När jag måste säga ett sista farväl och vila i frid.
Jag trodde att jag visste hur det kändes när ett hjärta brister. Jag hade ingen aning. Men nu vet jag.
VI var aldrig varandras, vi var aldrig VI. Vi var bara en illusion. Två trasiga själar som möttes, fann tröst och
trygghet hos varandra men som var för trasiga för att kunna förenas. Jag var inte den enda för dig och du var inte den
enda för mig. Men en stor del av mitt hjärta tillhör dig. Och du delade en stor del av dig själv med mig.
Jag hittade en rad, tagen ur en lång text jag skrivit om dig för en tid sedan.
"Efter att ha lärt känna honom vet jag inte om mitt hjärta nångonsin kommer bli helt igen"
Nu förstår jag innebörden av de orden.
Bland det sista jag sa till dig var "Christoffer, jag behöver dig". Och det gör jag. Jag vet ingen jag behöver mer än du i detta nu.
Det finns ingen jag hellre vill ringa och berätta hur ledsen jag är, hur mitt hjärta värker och hur stor tomheten är efter
att ha förlorat min bästa vän och mitt hjärtas riddare.
Well, you're my friend and can you see,
Many times we've been out drinkin',
Many times we've shared our thoughts,
But did you ever, ever notice, the kind of thoughts I got?
Well, you know I have a love, a love for everyone I know.
And you know I have a drive to live, I won't let go.
Can you see this opposition comes risin' up sometimes.
That its dreadful imposition, comes blacking through my mind.
And that I see a darkness.
Did you know how much I love you?
Is a hope that somehow you,
Can save me from this darkness.
Det finns inget så vackert som en första berusad kyss en tidig Stockholmsmorgon medan solen går upp över
staden och daggen torkar i gräset. En sommarmorgon då världen var vår.
Kommentarer
Trackback
