Jag har knappast lärt mig någonting sen sist

Väskan är packad och disken är undanröjd. Nu väntar jag på att den sniglande klockan ska bli sex så jag får gå ut till taxin som ska ta mig till kallax och sedan ett plan vidare hem. 20.55 får jag kasta mig i en vam famn, och i natt slipper jag sova ensam.

Jag har blivit en sån som jag alltid sett ner på. En sån som ligger och stirrar i taket, oförmögen att göra någonting och utan varesig ork eller lust att ta tag i sitt eget liv. Den mörka, hånleende ångesten kryper runt i min kropp och förgiftar min själ och hjälplösheten kväver mig. Det är inte synd om mig, nej. Men jag behöver en spak i röven och någonting som kan fylla min vardag med lite glädje och engagemang och en anledning till varför jag ska vara kvar här i Staden som jag älskar och hatar.

Så ser jag oss tillsammans

Att ha efterfest i natt kändes som en asbra idé just då. Att den skulle hålla på fam till halv nio i morse var kanske inte planerat, men när vi vid halv sju kom överrens om att det inte var lönt att gå och sova kunde vi ju lika gärna fortsätta. Ägg och baconfrukost och en powernap senare var jag på benen och inträdde skolan för kursintro i Music Management kursen. Möte med Accelereator sen hem, och nu sitter jag här. Lagar mat och försöker finna krafter för att ta mig ner till tvättstugan där det förhoppningsvis finns en tvättid åt mig. Har inte tvättat sen innan jul och jag kommer gärna hem till Stockholm med rena kläder i morgonkväll.

Det kommer bli puss och kramkalas, en fika eller två med vänner, förhoppningsvis en påhälsning hos Farmor och farfar, och bäst av allt- Världens bästa och finaste Malinka är hemma från Afrikaland, så jag kommer få träffa henne.

Nu ska det göras broccoligratäng och dö lite i soffan en sväng.

RSS 2.0