Midvinternatten
Sitter vaken, trots att jagborde sova för länge sen. I en och en halv timme har jag lyckats fördriva tiden med ingenting. Andreas kommer hem från jobbet snart, förhoppningsvis får jag ro att gå och lägga mig då. Tror inte att jag har gått och lagt mig innan han kommit hem en enda gång sen han började jobba natt. Att sova själv är helt klart inte min grej. Sängen är för stor och kall för lilla jag och utan en varm famn, lugna andetag och ett hjärta att lyssna på har jag svårt att få ro i kroppen.
Det blåser och är kallt ute, och idag kom snön. För mig som bott uppe i norrland de senaste två vintrarna har det kännts märkligt med bar mark, och allt har sett så naket ut utan ett vitt täcke. Samtidigt vet jag skillanden mellan Stockholmsvinter och Pitevinter. Den ena är blöt, grå och jävlig och man fryser rakt in i märgen. Den andra är bara kall, kolsvart och gör ont. Jag föredrar det sena alternativet. Om det legat i rätt ände av landet.
Jag känner mig väldigt färdig med Piteå. Visst har jag haft underbart, fantastiskt kul där uppe och jag växte enormt som människa av alla nya erfarenheter det gav mig, men sista tiden där uppe kände jag mig inte hemma. Ständig hemlängtan och ångest och en insikt om att en småstad inte är min grej, inte just nu i allafall fick mig att tappa suget. Att gråta var och varannan dag är lika lite min grej som att sova ensam eller att frysa. Utbildningen skall jag gå klart, men jag planerar att läsa det sista på distans.
Internet (som vi snor från grannen) håller på att ge upp och snart dundrar min karl in genom dörren.
God morgon. Och sov så gott!
Det blåser och är kallt ute, och idag kom snön. För mig som bott uppe i norrland de senaste två vintrarna har det kännts märkligt med bar mark, och allt har sett så naket ut utan ett vitt täcke. Samtidigt vet jag skillanden mellan Stockholmsvinter och Pitevinter. Den ena är blöt, grå och jävlig och man fryser rakt in i märgen. Den andra är bara kall, kolsvart och gör ont. Jag föredrar det sena alternativet. Om det legat i rätt ände av landet.
Jag känner mig väldigt färdig med Piteå. Visst har jag haft underbart, fantastiskt kul där uppe och jag växte enormt som människa av alla nya erfarenheter det gav mig, men sista tiden där uppe kände jag mig inte hemma. Ständig hemlängtan och ångest och en insikt om att en småstad inte är min grej, inte just nu i allafall fick mig att tappa suget. Att gråta var och varannan dag är lika lite min grej som att sova ensam eller att frysa. Utbildningen skall jag gå klart, men jag planerar att läsa det sista på distans.
Internet (som vi snor från grannen) håller på att ge upp och snart dundrar min karl in genom dörren.
God morgon. Och sov så gott!
Fancy footwork
Tända ljus i hela lägenheten och musik från vår gigantiska TV. Karlen jobbar natt och jag kan, efter de senaste två dygnens sömnmaraton inte sova.
Lägenheten är så gott som städad, och det finns, för ovanlighetens skull ätbara saker i kylskåpet. Mina hemmafruskills är kanske inte som andras, men ibland kan även jag. Mest handlar det dock om lathet och ointresse än om utebliven kunskap. Vissa uppskattar tydligen att städa, tvätta och laga mat. Inte jag. Jag dricker hellre vin med en fin vän, kramas med min fantastiska, röriga och stora familj eller har kuddkrig eller något annat barnsligt med min bättre hälft.
Lägenheten börjar komma i sin ordning. En sänggavel och ett köksbord skall inhandlas så fort ekonomin tillåter, sen har jag så gott som det perfekta hemmet. Jag har aldrig varit ett fan av perfektion, men i det kaos som råder kring mig behöver jag någonting som är fast, satbilt och tryggt. Någonstans där jag kan kraschlanda när det behövs. Andreas famn är det abolut inget fel på, men det blir liksom ännu bättre när jag får göra det i VÅRT fantastiska hem.
Galen tanke det föresten. Att jag är sambo. Hade någon visat mig för ettpar år sedan hur mitt liv skulle se ut idag hade jag förmodligen skrattat tills jag dog. Eller gråtit. Idag är det det bästa jag kan tänka mig. För en gångs skull finns det en trygghet och ett lugn. Hem, Jobb, ett förhållande som jag känner är sunt och bra för mig och kanske bäst av allt- Jag är inte livrädd för framtiden och saker jag inte kan styra över, även fast jag fortfarande hatar att hamna i obalans.
Ikväll var en sån kväll där balansen ruckades och marken försvann ett ögonblick under mina fötter. Först satt jag stum, sen grät jag hysteriskt i en timme, efter det skrattade jag lite och nu är jag mest förundrad över hur ironiskt livet och världen kan vara. Av alla konstiga saker finns det vissa som är mer sinnessjuka än andra, men mår personen i fråga bra av detta finns det inte mer jag kan säga än; lycka till. Alla (de flesta i allafall) männsikor föds med en fri vilja, är detta valet som gjorts får jag acceptera det, även fast det är som jag skrev tidigare. Sinnessjukt och oj så ironiskt.
Lycka till!
Lägenheten är så gott som städad, och det finns, för ovanlighetens skull ätbara saker i kylskåpet. Mina hemmafruskills är kanske inte som andras, men ibland kan även jag. Mest handlar det dock om lathet och ointresse än om utebliven kunskap. Vissa uppskattar tydligen att städa, tvätta och laga mat. Inte jag. Jag dricker hellre vin med en fin vän, kramas med min fantastiska, röriga och stora familj eller har kuddkrig eller något annat barnsligt med min bättre hälft.
Lägenheten börjar komma i sin ordning. En sänggavel och ett köksbord skall inhandlas så fort ekonomin tillåter, sen har jag så gott som det perfekta hemmet. Jag har aldrig varit ett fan av perfektion, men i det kaos som råder kring mig behöver jag någonting som är fast, satbilt och tryggt. Någonstans där jag kan kraschlanda när det behövs. Andreas famn är det abolut inget fel på, men det blir liksom ännu bättre när jag får göra det i VÅRT fantastiska hem.
Galen tanke det föresten. Att jag är sambo. Hade någon visat mig för ettpar år sedan hur mitt liv skulle se ut idag hade jag förmodligen skrattat tills jag dog. Eller gråtit. Idag är det det bästa jag kan tänka mig. För en gångs skull finns det en trygghet och ett lugn. Hem, Jobb, ett förhållande som jag känner är sunt och bra för mig och kanske bäst av allt- Jag är inte livrädd för framtiden och saker jag inte kan styra över, även fast jag fortfarande hatar att hamna i obalans.
Ikväll var en sån kväll där balansen ruckades och marken försvann ett ögonblick under mina fötter. Först satt jag stum, sen grät jag hysteriskt i en timme, efter det skrattade jag lite och nu är jag mest förundrad över hur ironiskt livet och världen kan vara. Av alla konstiga saker finns det vissa som är mer sinnessjuka än andra, men mår personen i fråga bra av detta finns det inte mer jag kan säga än; lycka till. Alla (de flesta i allafall) männsikor föds med en fri vilja, är detta valet som gjorts får jag acceptera det, även fast det är som jag skrev tidigare. Sinnessjukt och oj så ironiskt.
Lycka till!
