Min resa var mot solen, långt bortom alla slutna rum, Där allting är oändligt, och alla gränser har förevigt suddats ut

Hur berättar man för den person hjärtat slår hådast för att man har ett behov av att inte prata? Hur förklarar man saker som man tidigare aldrig yttrat? Varesig till den personen eller till någon annan? För en gångs skull har jag bestämt mig för att säga allt istället för att inte säga någonting, på gott och ont antar jag. Men då har jag i allafall varit rakt igenom ärlig.

Efter en helg med festivalliv på ankars och ett gäng galna hemvändare har livet börjat återta sin normala form igen utan dagsfyllor, tatuerade rumpor, folk som vill visa kuken, purple jackets och skrålande av Tommy Nilssons Stad i ljus. Nu är det bara sista slutsurten innan jag säger adjöken till Ankarslivet, sätter mig i Sebastians bil och vi börjar färden ner mot Stockholm. Från och med Lördag får Geger, Andreas och Nallen vakta mitt hem två och en halv månad famåt medan jag är bostadslös och arbetsnarkoman i Stockholm, men med mina finaste vänner i min närhet och en trygg famn att krypa ihop i när livet börjar vackla.

Om en kvart trillar pengarna in. Jag oh Cicci firar med en tripp till Shell.

Adjöken och Tack!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0