badskummen

Har varit bortrest i några dagar,  varit i Kiruna och Gällivare med studentrekryteringen. Pratar med förvirrade gymnasiemänniskor om framtiden, försökt värva dem att söka till Piteå. Kändes nästan lite falskt att stå och berätta om hur underbart det är att bo här, men det är ju sanning.
Bott på hotell, bastat, ätit helt okej mat. Helt Gratis.

Hann med att träffa Lena från Hassel under Kiruna vistelsen, hälsade på henne på jobbet, hängde i baren, snackade massa skit och drack lite öl. Mycket trevligt.

Under de här dagarna har tekniken varit emot mig. Först hade jag inget internet under Kiruna vistelsen så jag inte kunde komma åt min mail. När det löste sig i Gällivare kom nästa smäll, som ruckade lite på min livsgnista. Telefonjäveln fick för sig att konvertera till engelska och inte fatta att SIMkortet redan satt i, vilket innebar ett och ett halvt dygn utan telefon. Skönt säger vissa, men för mig innebar det totalpanik och mailskickande till klockan tre på natten för att försöka lösa den värsta paniken med samtal som skulle ringas dagen efter. Nu har jag en telefon, men inga nummer eftersom dom ligger på gamla telefonen och på minneskortet. Mitt liv är lite jobbigare än vad det borde, men har i allafall lyckats få tag i de, för dagen viktigaste numrena. Tacka gudarna för telefonlistor.

Nu ska jag klä på mig brutalt mycket kläder, vandra upp till skolan, printa biljetter, lämna dem på turistbyrån, sätta upp affischer, handla mat till kårmiddagen, lämna in mina fantastiska stövlar som gick sönder efter en och en halv vecka, åka upp till kåren och sen förbereda maten till i morgon.



Jag är född stressig och kräver mer, kan inte sitta ner och se hur saker blir

Hur ska man kunna låta bli att bli kär i alla grymma mnusiker som finnns här i Piteå? Några grymma grabbar körde Thin LIzzy låtar igår och jag insåg återigen varför jag älskar att plugga på en musikhögkola.
Skräckfilmskvällen på kåren blev kort, Lars von Trier måste vara den absolut stördaste männsikan som någonding gått i ett par skor och Anti Christ är förmodligen det sjukaste jag har sett i hela mitt liv. Istället blev det Baksmällan, prommenad och Alladin med Fröken Andersson och en Pingu.

Idag har det inhandlats sprit och driktillbehör inför kvällens Styrelsefest. Många slår vad om Kaos, jag tror bara att det kommer bli jävligt trevlig (och dimmigt).

Nu ska det duschas och diskas!

Ingenting är vettigt 03.30

En planerad tripp till Luleå inför kommande Kirunaresa på måndag blev till en härlig morgonprommenad istället innan jag begav mig hem hem för att städa ordning i fröken kaos bostad. Mötet blev flyttat till fredag istället. Planen var att efter städningen bege mig upp till kåren för att rätta till det lilla problemet med affischerna som kom igår. Fortsatte dock läsa kursböcker och tiden flög iväg. Kursintroduktion i marknadsföringen och sedan begav vi oss iväg för att inhandla mat och lite andra trevliga saker. Trots ett påfyllt kylskåp blev middagen knäckemackor och kesoröra. En tretimmars missplanerad sovpaus på kvällen har nu (för tredje dagen i rad) ruckat totalt på sovrutiner och trötthet så nu blir det förmodligen en till vaken natt. Ger mig mer tid att plugga, man får se allt från den ljusa sidan!

Har bestämt mig för att försöka genomföra projektet med Landstinget trots allt, blir en hel del jobb men det kan det kanske vara värt.

Nu ska jag bekanta mig med Kotler, skicka ut några mail och sedan försöka sova.

Fröknarna Kaos en trevlig decembernatt.

Snart kommer min Lottentottis hit!

 

Hate to say I told You so

Vaknade i morse ev ett sms från våran fina general "Det ligger ett paket till SMASK på kåren, kan det vara affischerna?" Jag belv alldeles till mig och bad henne att öppna och kolla, och det var dom! Min dag är räddat och skulle kunna klassas som den bästa hittils i år. Nu ska jag, efter lite mailskickande, telefonerande och en lunch bestående av pasta och pesto (för tredje dagen i rad) bege mig upp till kåren, studera de fina verken och sedan börja smälla upp dom lite varstans innan det är dags för möte och sedan lite mer mailskickande och kanske lite plugg också.


I need a hero!

Jag har ändrat mina framtidsplaner. Jag ska inte bli upplevelseproducent, jag ska bli rocktjärna. Dock kan jag varken sjunga eller spela något instrument, inte ens gurka eller triangel, men jag skulle vara en jävel på Rockstarlivet.
Det andra alternativet är att flytta ihop med carro så kan vi leka rockers tillsammans när vi inte låtsas vara goda studenter. Tåls att tänkas på.

Förövrigt undrar jag varför man inte leker i snön lite oftare? Upptäckten gjordes idag när vi, på lektionstid blevbeordrade att klä på oss ytterkläder och pulsa runt och jaga varandra i en halvmeter snö. Varför finns inte det som hel kurs?



Don´t go away mad

Övningen i grupp psykologin är inlämnad, inlämningsdatumet till allt annat är framflyttat en dag, berget med tvätt från stockholm är borta och ligger nu i garderoben, sängen är renbäddad, disken är borta, kirunaresan den 25e är bokad och i kväll får jag äntligen skicka in Affischerna som mina underbara designers har gjort. Anna och Caroline, ni är änglar! I kväll läser jag grupp psykologi, sista seminariet i morgon innan systemet besök och barlagsfesttande. På torsdag är jag förhoppningsvis inte allt för bakfull och kan ägna dagen åt plugg, fredag lika så innan det bli årets första kårkväll och jag firar att jag fått min lön.
På lördag blir det kalajs med Mr Morgan eller Herr Jack, trevliga tjejer, Sebastian och snygga fotbollspojkar. Jag röstar för lekar i snön där man får kroppsvisitera varandra och dricka sprit innan vi beger oss ut och gör Piteå lite osäkert. Tredje gången gillt. Ska jag och Sanna lyckas ta oss utanför Ankars murar för en gångs skull?

Ikväll läser jag som sagt om gruppdynamik, och kör trippel P med Carro. (pannkakor, paradise, prommenad).

Jag eftersöker ny, bra musik som kan underhålla mig, samt nya bloggar att läsa. Tips mottages tacksamt!

Skydive naked 
From an aeroplane

Kickstart My Heart

 

 

Sanna har en cpskadad arm

 

På ankars äter man mycket vit sås

 

Det är bra att ha en Sebastian som har badkar

Jag trodde att ni inte skulle dömma mig, att jag kunde berätta allt för er utan att ni skulle få för er en massa saker.

Jag hade fel

Det är nytt år, och Stockholmsvistelsen är snart över. På tisdag åker jag tillbaka till staden där ingenting är vanligt och där man inte ens kan säga att solen går upp och ner varje dag. Tillbaka till ett Ankars som kommer vara övertäckt av snö, till en lägenhet som kallas för ett akavarium och till försöken att uppbringa någon form av rutiner. Till paradisehotel tittande, skvaller, knytmiddagar, nattprommenader, kommunicerande tår och skvaller som livnär oss i en vecka till nästa katastrof händer. Det kommer att se ut som det alltid har gjort, men det kommer vara annorlunda. Jag kommer vara annorlunda. På ett bra sätt hoppas jag. En icke världshatande Emelie. En glad Emelie. En Emelie som orkar bry sig om andra människor.

Det så kallade lovet har varit ett kaos av känslostormar, ett humör som går upp och ner och väldigt mycket skratt och kramar. Trevliga utgångar, härliga kvällar och ett alldeles för tömt bankkonto. Jag har fått tillbaka lite gläje och styrka och nu hoppas jag på att jag klarar skolan, SMASK och UPAF galant och med mer gnista och glöd än vad jag visat den senaste tiden.

Och nu springer grannen och tjuvplingar på dörren. Kul kille.

Tillbaka i staden där tåg och bussar ställs in för lite snö, där folk springer för livet till en tunnelbana som går var fjärde minut och där man inte pratar med folk man inte känner.

Jag har jobbat, kramats, skrattat gråtit och ställt tillvaron på ända. Jag har lämnat den varma trygga famn som varit min det senaste året. Jag vill att det ska funka och att det som fattas ska hitta tillbaka till mitt hjärta igen, men som det är nu så är det nog bäst såhär. Jag måste hitta mig själv igen och trassla ut min förvirrade hjärna.

I morgon ska jag hem till Hölö och krama sönder några revben, sitta i knät på min mamma och bli spöad i guitar hero av min bror. Sen jobbar jag på julafton, få väl springa ut i repan klockan tre och smygkolla på Kalle. 

Jobb på Kåren igår.
Julsittning och sen kårkväll= Servering och bar = saker jag kan, där jag inte behöver tänka = REN JÄVLA SEMESTER! Visst är det lite slitigt när 250 alkoholsugna männsikor står och trycker på en bar med en värdelös kassa, men det är fortfarande en underbar känsla att stå där bakom bardisken och inte tänka på annat än det du för tillfället fokuserar på. Har förbannad träningsvärk i vänsterarmen efter avdukning och servering, och har lite ångest över tisdagen då jag kommer vara tillbaka på Hasselbacken med mycket fler gäster, men gud vad jag har saknat alla fina människor som jobbar där.
På måndag åker jag hem till storstaden igen. Till folk som känner mig bättre än jag  själv, till gator jag gått på tusentals gånger, till Stockholms lokaltrafik som jag så innerligt hatar, men kan ändå inte låta bli att sakna det lite och till mitt jobb. Det ska bli skönt att komma hem till allting där inget är nytt, men samtidigt ger det mig lite ångest att lämna Pitelivet i tre veckor.


Klockan 19.20 går planet, men innan dess ska det städas, tömmas kylskåp, ha bokseminarium och handledning, sista natt tvätten med Sanna och Cicci för i år och SMASK möte ska avklaras.
Jag börjar med att läsa om fysiskt-emotionella, mentalt-fysiska och andra trevliga personlighetsbeskrivningar och sönderanalayserar mig själv litegrann.

Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för att jag var så otydlig i tidigare inlägget!

Jag borde kanske ha skrivit ut lite mer exakt hur mycket man ska ha i av varje sak. Usch nu får jg lite ångest

Men men.
Jag brukar ha i ungefär 3/4 dl havregryn, och sen häller jag i slrosfrön, linfrön och russin lite efter smak. Vill man lyxa till det ytterligare kan man ha i nötter eller torkad frukt och ha skivad banan på. Smakra mumma!

---

UPPDATE!


Såg nu att jag glömde säga att man ska ha vatten i också. KLantigt va mig, då det kna vara väldigt lätt att glömma bort. Jag brukar ha i ungefär 2 dl vatten, men detta kan variera beroende på vilken konstistens man vill ha.

Såhär kokar man min specialgröt:

Havregryn
Solrosfrön
Russin
Linfrön
Vatten

Ta allting i lagom dos, glöm bort saltet och koka ihop. Gärna tills endel bränner fast i botten. Ät med lingonsylt och utan mjölk.

Mitt humör är lika med noll och min stress och frustrationsnivå ligger redan långt över vad gränserna tillåter. Det är inte läge då att få reda på att man omges av falska glappkäftar som tar varenda tillfälle i akt att snacka skit och trycka ner andra männsikor för att ställa sig själv i bättre dager.
Jag har precis fått svar på varför jag alltid kommit bättre överens och tyckt mer om att umgås med killar än tjejer. Kort och gott- Man slipper allt skitsnack och knivar i ryggen. Man slipper alla "ååååh gumman du är så underbar!" för att en kvart senare få höra om alla falska sanningar som sagts och allt jävla backstabande.

Jag blir så jävla less

Upp som en sol och ner som en pannkaka. Bokstavligen.
Igår var jag på banan igen och älskade livet och var bäst i världen. Idag känner jag mig bara kall och urgröpt.
Med ett hjärta som gråter och försöker dra åt två håll samtidigt, en hjärna som står helt still och en kropp som bara mår illa är det svårt att fatta några beslut över huvud taget. Och det är nu jag skulle behöva det mer än någonsin.
Jag vill inte det här. Vill bara blunda och vakna upp i en verklighet som inte innebär krossade hjärtan och sårade känslor. Vill vakna och se att allting har löst sig. Att allting är som förut.

Hjärtat säger två saker men hjärnan säger ingenting. Vad lyssnar man på då?

Jag vill vara glad, omtänksam och trevlig. Vara den folk känner att dom kan prata med och som tillför glädje. Inte som nu. Egotrippad, synisk och bitter. Jag känner det själv och jag hatar att jag är så. Att jag förpestar andras liv med mina problem men att de sen känner att jag inte lyssnar på dom. Att jag kväver glädjen. Alla har sina dagar sägs det, men mina dagar har pågått alldeles för länge. Jag vill inte vara sån. Vill vara den riktiga jag. Som är allt det där jag skrev tidigare. Jag kämpar hela tiden för att reda ut mina tankar och min hjärna för ett kaosartat krig mot sig själv, men sen när det kommer till att  fatta besluten och genomföra dem faller allting och jag backar undan och får börja om på ruta ett.

Jag pratade med en vän idag om detta och jag är verkligen jätte ledsen över att folk ska behöva stå ut med allt skit som kommer ur mig, som tvingas lyssna på mitt ältande och som råkar ut för den självcentrerade Emelie som är i dagsläget. Jag försöker verkligen. Tro inget annat, jag vill inte vara den som tycker synd om sig själv, och som vältrar sig i problemen utan att göra någonting åt dem.

Jag försöker, och jobbar på det. Men jag behöver hjälp.

Jag har inte velat släppa ut det, desperat försökt att hålla tillbaka genom att ta på mig för många projekt och genom att älta mina problem för de stackarna som finns i min närhet. Men prcis som en damm som står blockerad för länge eller en ballong som fylls med för mycket luft brister det tillslut. Idag var den dagen. Jag orkar inte hålla tillbaka längre, orkade inte svälja ner allt igen. Så jag grät. Direkt från hjärtat. Grät för att jag inte har mina närmaste här,  grät av saknad och för att, hur mycket jag än tycker om männsikorna här uppe så har jag inte hittat någon än som förstår mig till fullo. Någon som ser vad som finns under allt kaos, någon som förstår varför jag gör som jag gör och vet vilken den riktiga Emelie är.

Jag behöver min själasyster Emelie, min kaosingLotta, min livsmentor Sylle, mina finaste Elin och Carro, min undarbara Maria, min ovärderliga Syster och min makalösa Mamma. Jag behöver dom som känner den vanliga Emelie, inte PiteEmelie.

Hur mycket jag än försöker vara mig själv, den glada, positiva och omtänksamma människa som finns innerst inne kan jag inte släppa fram den. Jag kämpar verkligen men den riktiga Emelie vill inte riktigt komma fram.
Istället är jag bitter gnällig och trött.

Det är sjukt deprimerande att inse att solen är påväg ner när man går och äter lunch.




Bjuder på en sommarbild istället. Norge, Kragerø.