badskummen

Solen skiner, våren är här. Morgonkaffet smakade bra, och trots att det var dags att tvätta redan fö en vecka sen egentligen så hittade jag kläder som funka denna fantastiska dag! Om tio dagar är jag i Stockholm för att fira påsk och födelsedag och om 25 dagar åker vi till Polen och Trojmiasto. Om fem veckor minus två dagar är min fina vän beräknad att föda och om 50 dagar flyttar jag ner till Stockholm igen.

Nu ska denna fantastiska dag kickas igång med bråk med skrivare, och sedan grupparbete i Gastronomi kursen.

So far so good

En vecka från piteå blev till två, och jag har njutit av varenda dag på ett eller annat sätt. Budapest var fantastiskt vackert, trots att dom pratar konstigt och att valutan var obegriplig (15000 för en middag. inte dåligt). Direkt när jag kom ner till hemstaden, och mitt kommande boende kände jag ett lugn som slöt sig runt min kropp, och  jag har till stösta del mått bra här hemma. Igår insåg jag att jag måste återvända till min ensamma lägenhet, och som ett brev på posten kom paniken och illamåendet som härjade i nästan två månader tillbaka. Just nu behöver jag inte Piteå, och Pite behöver inte mig. Jag vill bara ha trygghet, och den finns här, inte hundra mil norrut.

Jag har inte skapat bloggen för att bli nya blondinbella, eller för att skriva debattinlägg om politik jag inte förstår mig på. Jag skapade denna blogg för att kunna berätta för mina fina och kära (och någon annan enstaka som skulle vara intresserad) om hur livet ser ut uppe i Norr, men inte en det har jag lyckats med.

Jag har inte berättat att världens finaste vän får en liten flicka om två månader och att jag kommer bli denna fantastiska varelses gudmor, eller att jag till sommaren för första gången kommer vara officiellt sambo de kommande 8 månaderna. Jag kommer göra praktik, alternativ läsa kurser i Stockholm under hösten, och kommer därmed bo i Brandbergen (som förövrigt är asnära den fina vännens hem) tillsammans med min fina karl. Om en och en halv vecka åker jag och samma fina karl till Budapest över en helg och får förhoppningsvis lite mer vår än vad lapphelvetet har att erbjuda. Jag missar SMASK, men det kastet kan jag stå.
Moulin Rouge Festen vi arrangerade blev great success och nu smids planer för att ta detta projekt vidare. Jag har tävlat i marknadsföring och, tillsammans med några andra fantastiska själar vunnit den stora äran att få presentera vårt utarbetade förslag för marknadschefen på Stena Line (vad vackert!), samt en 36timmars kryssning till Trojmiasto (ja, det finns ett ställe som heter så. I Polen).

Sommaren är oviss, och lika så hösten men vad gör det om hundra år?
Jag har konstant hemlängtan men är ändå gansk glad ändå.

Nu ska jag försöka komma på en plan för att bli minst lika rik som ovan nämnda bloggare så min karl kan få bli hemma man.

Mådde fruktansvät illa i morse nä jag vaknade, så jag stannade som vanlig kvar i sängen alldeles för länge.

Gick upp, åt fukost och satte mig och pluggade. Hann nästan skriva klart studiesammanfattningen innan jag tyckte att det var roligare att äta ananas och läsa DN på nätet istället. Nu ska jag skrva klart, sen laga mat.

Kul tjej.

 

 

 

Trots att jag började dagen med en försovning har jag lyckats vara relativt produktiv. Lekion, handlednig, PM skrivande, kontaktlista fix samt gejat så jag slippper ta mig ner till vårdcenralenför nya p-piller. bra skit.

Nu är jag mest seg, virrig och sjukligt hungrig. Laga mat och sen plocka in den förbannade tvätten som ligger kvar sen i söndags.

 

 

Alla hjärtans dag. En dag, lika älskad som den är hatad. Affärerna kränger svindyr choklad, blommor och geléhjärtan, som ingen gillar men alla äter "bara för att". Singlarna drar sig undan och är bittra medan paren håller varandra i handen och lägger absurda summor på kärleksgåvor man aldrig någonsin skulle köpa annars. Bara för att.

Jag är en av de där som har en partner, men inte vaknade jag av frukost på sängen, inte fick jag en bukett med 50 röda rosor när jag kom hem, och inte kommer jag komma in i ett sovrum översållat med rosenblad och levande ljus. Och jag kommer definitivt inte få ligga i kväll.

I ett distansförhållande råder inte samma lagar som i ett vanligt förhållande. Det är okej att skita fullständigt i dagen då man ska älska varandra lite extra. Här behöver man inte få pikar eller starta bråk om man varit oaktsam nog att boka in sig på någonting annat (att gymma istället för att äta chokladhjärtan denna dag är alltså inte att rekommendera. Tro mig.). Man behöver inte heller ha ångest över att de röda underkläderna inte passar, eller att man springer på grannen som köpt en bättre present tilll sin älskade.

Just idag passar detta mig perfekt eftersom jag tänkt ägna kvällen åt att hänga med världens bästa dansare och artister som skall repa inför fredagens underbara, storslagna show.

Dessutom har jag redan fått världens finaste kärlekshälsning från min syster:

Jag älskar dig mycket mer idag än vad jag gjorde igå eftersom det är bestämt att man ska göra det. I morgon tycker jag inte om dig längre.

Linn. Jag älskar dig också.

Väskan är packad och disken är undanröjd. Nu väntar jag på att den sniglande klockan ska bli sex så jag får gå ut till taxin som ska ta mig till kallax och sedan ett plan vidare hem. 20.55 får jag kasta mig i en vam famn, och i natt slipper jag sova ensam.

Jag har blivit en sån som jag alltid sett ner på. En sån som ligger och stirrar i taket, oförmögen att göra någonting och utan varesig ork eller lust att ta tag i sitt eget liv. Den mörka, hånleende ångesten kryper runt i min kropp och förgiftar min själ och hjälplösheten kväver mig. Det är inte synd om mig, nej. Men jag behöver en spak i röven och någonting som kan fylla min vardag med lite glädje och engagemang och en anledning till varför jag ska vara kvar här i Staden som jag älskar och hatar.

Att ha efterfest i natt kändes som en asbra idé just då. Att den skulle hålla på fam till halv nio i morse var kanske inte planerat, men när vi vid halv sju kom överrens om att det inte var lönt att gå och sova kunde vi ju lika gärna fortsätta. Ägg och baconfrukost och en powernap senare var jag på benen och inträdde skolan för kursintro i Music Management kursen. Möte med Accelereator sen hem, och nu sitter jag här. Lagar mat och försöker finna krafter för att ta mig ner till tvättstugan där det förhoppningsvis finns en tvättid åt mig. Har inte tvättat sen innan jul och jag kommer gärna hem till Stockholm med rena kläder i morgonkväll.

Det kommer bli puss och kramkalas, en fika eller två med vänner, förhoppningsvis en påhälsning hos Farmor och farfar, och bäst av allt- Världens bästa och finaste Malinka är hemma från Afrikaland, så jag kommer få träffa henne.

Nu ska det göras broccoligratäng och dö lite i soffan en sväng.

Jag skriver inte så ofta och när jag gör det är det oftast för att få ut någonting som gnager inom mig. Men idag är jag inte arg, ledsen, fylld av tvivel eller vemod. Idag är allting bra.

Jag får somna varje natt i den famn där jag hör hemma, jag har fått fantastiska julklappar, kramats med den brokiga skaran jag kallar för min familj. Jag har fått känna mig älskad och uppskattad av mina arbetskamrater och skrattat med mina vänner.
Idag ska jag träffa min älskade Emelie, prata och skratta och titta på hennes lilla mage som förhoppningsvis har vuxit ännu mer sen vi sågs sist.
I morgon firar jag in det nya året tillsammans med min älskade hos min fantastiska syster.

Winnerbäck mitt i natten och en sista tvätt i år är avklarad.
Förra veckan hade jag panik inför julsittningsplanerande, ekonomiplugg och det faktum att jag utöver detta även ska hinna packa och städa inför hemresan på lördag.
I måndags bestämde jag mig för att hinna njuta av den sista veckan innan jag går på jullov, hinna dricka kaffe med mina stjärnor, prata om livet i en soffa någonstans och släppa stressen. Och ändå har jag hunnit med det jag borde.

På lördag skriver vi tenta innan vi styr bilen mot sydligare håll. Cicci som chaufför, och jag som underhållare.
Hemma ska jag njuta av livet, jobba tillsammans med mina fantastiska arbetskamrater, kramas med mina underbara och somna och vakna upp i den famn där jag känner mig allra tryggast.

Julen är kälekens tid sägs det, och även fast jag inte kommer fira så mycket jul kommer det finnas kärlek i massor.

Dessutom har systeryster lovat att jag får äta hur mycket julgodis jag vill och det är ju inte fyskam.

Jag har alltid varit bättre att uttrycka mig i text än i tal. Speciellt nä det kommer till känslor. Någon gång sa jag till en person: " När jag ska förklara känslor blir jag som en elefant i en porslinsaffär" och han kunde inte gör annat än att hålla med. Men jag ska i allafall försöka...

För snar tio månader sedan fick jag besök av en person. Ett besök som ställde mitt liv på ända och som fick mig att ta en annan riktning än den väg jag börjat svänga in på. Utan att någon av oss riktigt förstod hur det hände stod han plötsligt en dag i skolans foaje med sitt vackra leende och fick mitt hjärta, precis som flera år tidigare att slå ett par extra slag. En misslyckad kindpuss resulterade i att våra läppar, för en mikrosekund möttes. Sedan gick vi iväg hand i hand, han med sin väska slängd över axeln, och jag med ett fånigt, generat leende som spred sig i hela ansiktet.
Sedan den dagen vet jag exakt vart mitt hjärta hör hemma och vems famn jag vill vakna upp i varje morgon. Tyvärr finns det ett fysiskt avstånd, ett avstånd på 90 mil som hindrar mig frn att spendera all den tid jag skulle vilja med honom, och att inte få ses så ofta som man önskar är väldig påfrestande. Flera gånger har jag funderat på om det inte är bättre att ge upp, för enkelhetens skull, men i samma stund som tanken når mig avfärdar jag den. Varför ska jag kasta bort det vackraste jag har? På vilket sätt skulle mitt liv bli lättare av att välja bort en av de saker som betyder mest, och som håller mig flytande? Jag delar det vackraste som finns med denna människa. Kärlek. Och för första gången förstår jag hur kärlek kan dirva en människa till totalt vansinne och vad det innebär att bära skräcken att mista den man älskar. Svartsjuka.
För en gångs skull är jag inte rädd för framtiden. För första gången i ett förhållande känner jag mig helt trygg med mig själv, och känner ingen oro över att jag inte vet vad som kommer hända. För jag vet att vi kommer att klara detta så länge vi är beredda att kämpa.
Vissa dagar kan jag undra hur han står ut. Varför han stannar kvar. Jag är i perioder väldigt grinig och bitter, och blir med detta även väldigt elak. Jag retar mig på småsaker och hittar fel som inte finns. Jag är lynnig, barnslig och omogen och ställer till med scener helt i onödan. Ändå stannar han kvar. Och när jag frågar hur han står ut svarar han bara: "För att jag älskar dig precis som du är". Jag älskar honom för att han är just han och för hans fantastiska tålamod så varför kan jag inte bara, på samma sätt som han gör bara acceptera att saker är som dom är, och sluta haka upp mig på småsaker? Jag antar att det är en del av den jag är, men jag gillar inte den delen.
Han är det vackraste jag vet, och jag vill göra honom lycklig.

Kollade igenom min gamla blogg och hittade ett inlägg jag skrev för lite mer än två år sedan när jag nyligen avslutat min praktik på en eventbyrå och precis hittat min utbildning.

Plugga

Jag har funderat lite över det där med mitt pluggande och kommit fram till att jag skule kunna starta en egen upplevelesproduktionslinje
En 180 poängs utbilding skulle ha följande upplägg:

Idag orkar inte mitt hjärta riktigt. Fasaden håller på att rämna, tankarna rusar och känslorna löper amok.
Och i natt hade jag behövt höra din röst för att få mig att le igen.

Men du är inte här.

Lektion
Hänga på kåren
UPAF möte
Handla
Spontant panik inplanerat möte

Produktiv dag!

Ikväll äter vi pepparkakor och Ost, dricker en svätt vin och lite öl, kollar på idol och förtränger det som borde göras.

Det är mycket som händer, men allting står still.

Kurser som slutar, andra som börjar. Restuppgifter som släpar som måste göras för att farbror CSN inte ska ta mina pengar. Projekt som ska planeras och planer som ska genomföras.

Jag är disträ och slö. Ständigt trött och omotiverad till det mesta. Fräser åt människor som inte förtjänar det och helst vill jag bara ligga hemma och stirra i taket. Tårar som bränner bakom ögonlocken som jag inte vet varför dom finns där, och som aldrig riktigt kryper fram. Vakna nätter och sen sover jag för länge på dagarna. Har de senaste veckona spenderat mer tid i mitt hem  än vad jag gjort totalt med vänner. Helt orkes- och glädjelös. Ungefär som en bortglömd docka.

Är det sådant som kallas för formsvacka?

Om två veckor och två dagar få jag komma hem till mitt fina Stockholm, mina hjärtan och mina stjärnor. Det är bara att räkna dagarna och bita ihop...

Med fya dagar kvar innan uppsatsen från helvetet ska vara inämnad vorde det en underdift att kalla det surt att jag nu sitter med feber och fryser som en liten gris, trots mängder med kläder. Jag föll kanske ner från platsen som bästa barnet, så nu måste Satan straffa mig.
Istället för att göra det jag borde, dvs skriva 15 sidor uppsats sitter jag och trycker i mig godis som kan liknas vi årgångsviner. Ju äldre, desto dyrare. Aldrig mer coops lösgodis. Snart ska jag över till fröken Caroline som tycker synd om mig och bjuder på varm choklad (som jag för övrigt haft cravings på i över en vecka). Sen Kanske jag kan tänka mig att skriva en rad eller två på uppsatshelvetet. Eftersom jag är sjuk får jag ju inte trötta ut mig?

Den här lilla tjejen borde definitivt ta med sig sina skor och små havsgrisar och bosätta sig i min lägenhet


Världens finaste sambos


Väldens bästa syster kan komma hit och dricka rom och äta kantarell

Det sägs att vi är rätt lika


Och världens bästa pojkvän borde sluta upp med att vara sjuk och komma hit och krama på mig istället

Världens bästa. Och snygg halsduk har han också...

En lugn helg med film, lite vin, middag och böcker var precis vad min misärande hjärna behövde för att slippa tänka på uppstatser, examinationer och på allt jag saknar. Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann fick mig att skratta hejdlöst och gav mig en lite ljusare syn på min tillvaro. Nu har jag börjat med Heroin Diaries och jag är fast! Som varenda gång jag läser biografier om människor som haft tillträde till rockstarlivet glömmer jag bort vad jag är här för att göra och hamnar istället i en bubbla där jag lyssnar på lagom depimerande musik (just nu är det soundtracket till boken), och får en innerlig önskan att dricka Jack och leva rosckstar liv hela dagarna, istället för att jobba med kommunikation.
Ett samtal och det faktum att jag öppnade min inkorg på mailen slet mig drastiskt tillbaka till den verklighet jag lever i med en hög arbeten som inte skriver sig själva. I kväll ska jag läman in ett första utkast på en uppsats, samt skrivit en reflektion över begreppet upplevelsefokuserad. Där någonstans mittemellan ska jag hinna läsa lite kurslitteratur också, så jag tror att jag får vänta till i morgon med att göra comeback i min fantasibubbla.




Just open your eyes, just open your eyes and see that life is beautiful